Årets Dogtag – En amulett eller kompass?

”If you don’t get lost, there is a chance you may never be found”. Den meningen är printad på det papper årets dogtag sitter på. Enligt Bea Szenfeld, som är skapare av årets Dogtag 2012, handlar det bland annat om syftet med en dogtag, som är just att man vågar springa bort för att någon ska hitta en.

Bea är 40 år gammal och har drivit ett eget företag i 12 år. Hon började som modedesigner och jobbade med det i fem år, med bland annat en egen kollektion. Men Bea tycker att mode är ytligt och till och med lite tråkigt, för hon är mer sugen på att få folk att se på mode med andra ögon, och därför jobbar hon nu med mode som konst.

Till vardags gör hon föreläsningar och workshops för små och stora företag, skolor, museer – ja, överallt. Hon jobbar med kommunikation och hjälper företagen att kommunicera med omvärlden, om det så är via ett bloggkit eller små utskick. Just nu jobbar hon med Riksteatern och en föreställning som heter B.U.S – en förkortning för Brun Utan Sol. Dessutom är hon dagmatte åt grannhunden med samma namn och en av hennes förhoppningar är att i framtiden få jobba med något filmprojekt. Kanske till och med tillsammans med Tim Burton? Kort sagt är Bea en person som har mycket på gång. Det märktes minst sagt när vi besökte henne i hennes ateljé i Råsunda.

I Beas ateljé görs allt för hand, vilket var ett av hennes krav när hon fick i uppdrag att göra årets Dogtag. Hon berättar att det här projektet är det största hon har gjort i mängd och hon är väldigt glad över att få vara del av det. När hon började projektet undersökte hon vad som hade gjorts tidigare och kollade upp vad en dogtag är för något.

- Det är ju både det militära halsbandet med namn och blodgrupp på, men även smådjurstillbehör för husdjur. Små tags som de har på sig, så om de springer bort kan man returnera dem till sina ägare. Det är ju två ganska skilda användnings-områden. Och sen har vi Pride mitt i alltihop. Pride är fjädrar, glitter mellan tänderna, paraplydrinkar, och jag tänkte att vi skulle ta ett steg tillbaka och tänka på något djupare.

Så vad är årets Dogtag?

För Bea är det viktigt att det skulle kunna vara något hon har på sig. Det ska vara praktiskt men också snyggt. Inom loppet av några timmar hade hon svaret framför sig och sms:ade in gamla assistenter med de rätta färdigheterna, som i skrivande stund har suttit i två veckor mellan 21 och 00 och pysslat. Beas grannar har även hjälpt till i skapandet.

- Pride är jättebra. Det kommer hit folk från hela Sverige, hela världen, och får blomma ut och blomma upp och får vara sig själva för en gångs skull. Men vad händer när de åker tillbaka? Vad händer med de människorna? Vi är ju storstadsbor. På ett sätt är det bra, eftersom vi får vara precis som vi är, och på ett sätt är det dåligt, eftersom vi är ensamma. I mindre städer så är man utpekad, för där har någon kommit på en norm att ’så här ska man vara, se ut eller så här måste man göra för att vara normal’, och då ville jag göra något som påminde de här Pridemänniskorna när de kommer tillbaka till sina småstäder att ”just det! Det här var summan av kardemumman”. En slags amulett. Inget stort. Något litet som man kan bära med sig.

Dogtagen är alltså en amulett som man kan öppna. I den finns det citat som Bea har hittat på nätet. Man skulle kunna byta ut dem, lägga till eller rent av skicka meddelanden till varandra.

- Jag hoppas att det här kan vara en början på att hitta vem man är.